Upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige
June 7, Saturday
Bakgrund till unionen
Unionen mellan Sverige och Norge uppstod efter Napoleonskrigen, då Danmark-Norge tvingades avträda Norge till Sverige genom freden i Kiel 1814. Norrmännen motsatte sig detta och antog en egen grundlag den 17 maj 1814, men efter kortvariga strider gick man med på en personalunion med Sverige. Under unionen hade Norge en hög grad av självstyre, men utrikespolitiken styrdes av Sverige, vilket blev en källa till växande missnöje.
Vägen mot upplösning
Under 1800-talet ökade den norska nationalismen och kraven på full självständighet. En särskilt kontroversiell fråga var Norges önskan om ett eget konsulatväsende, vilket Sverige motsatte sig. Efter långvariga förhandlingar och politiska motsättningar valde det norska stortinget att ensidigt upplösa unionen genom att förklara att kung Oscar II inte längre kunde utöva sin makt som Norges kung.
Reaktioner och förhandlingar
Sveriges första reaktion var avvisande, men efter diplomatiska förhandlingar och ett norskt folkomröstningsresultat där över 99 procent stödde upplösningen, accepterade Sverige beslutet. I Karlstadförhandlingarna i september 1905 enades länderna om fredliga villkor för separationen. Den 26 oktober samma år abdikerade kung Oscar II formellt som kung av Norge.
Efterdyningar och firande
Efter unionens upplösning valde Norge att bli ett konstitutionellt kungarike och erbjöd tronen till prins Carl av Danmark, som blev kung Haakon VII. Upplösningen firas i Norge som en viktig milstolpe i landets historia, även om den inte är en officiell helgdag. Händelsen symboliserar Norges fredliga väg till självständighet och är ett exempel på hur nationell självbestämmanderätt kan uppnås utan krig.
Betydelse i dag
Upplösningen av unionen är en central del av Norges moderna historia och identitet. Den visar på vikten av diplomati, folkvilja och nationell enighet. Även om relationen mellan Norge och Sverige förändrades, har de två länderna fortsatt att ha nära och vänskapliga band.